Nu ska Britta sluta. Den 30 juni är hennes sista dag som husmor i Paris. Efter fyra år. Tätheten här i församlingen och inte minst i arbetslaget, gör att vi kommer varandra mycket nära. Och om allt stämmer, som det gjort i detta fall, så är det lätt att arbeta sig in i hjärtat på varandra.

Britta skriver i sitt tack på annan plats i detta församlingsblad att vi alla kommer att finnas i hennes - och på samma sätt tror jag att många av oss kan säga
detsamma, om henne i våra hjärtan

Hennes matlagning är - tror jag man kan säg utan
att på något sätt vara orättvis - nog den mest högklassiga som församlingen här upplevt. Jag minns en gåslunch här när en av församlingens mogna män, en skåning med lång erfarenhet av gås, sade, med lätt darr på stämman, ”Detta var den bästa gås jag ätit i hela mitt liv!”.
Många lördagsförmiddagar har man kunnat möta
Britta, på väg till den biologiska marknaden eller
något annat specialställe hon hittat, för inköp.

Ett signum för Britta har ju nämligen också varit det
vegetariska. Andelen ”grönt” i våra måltider har
ökat påtagligt under Brittas regering. En fostrargärning
som uppenbarligen varit till de flestas belåtenhet.
Sedan kan man ju inte komma förbi bullarna, och vill inte heller. Brittas bullar (Recept på annan plats i detta blad.) har det välförtjänta ryktet att vara bäst. Kort och gott bäst.

Så kan man hålla på, länge, och räkna upp Brittas alla talanger, utan att egentligen bli färdig. När man läser andrummet och via Karin får del av Abbé Pierres visdom så lär vi ju oss att det allt ytterst handlar om är inte alla de läckerheter man åstadkommer.

Det viktigaste är, även för en husmor, förmågan att älska. Och att växa i
denna förmåga. Att Britta har den förmågan kan många vittna om. Många har under dessa fyra år fått möta Brittas omtanke och värme mitt i allt det praktiska som ska åstadkommas. Knepet låter hon oss kanske ana i sin ”Kärlekskaka” på matsidan. Som sagt var, man kan hålla på och räkna upp företräden länge. Utan att bli klar. Så det är väl lika bra att konstatera att orden inte riktigt räcker till. Vi möts och vi skiljs. Men vi finns fortfarande.

Så jag slutar med några ord lånade av Hjalmar
Gullberg och säger, helt enkelt:
Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så. (Att övervinna världen.)
Roland Hortlund

Brittas matiga länktips

Meny - programmet med den goda smaken

-DN - mat

Tillbaka till startsidan